Så är det onsdag och vi är i mitten på veckan igen. Sägs det. Mitt liv just nu är jobb, jobb och jobb så dagarna flyter ihop och jag håller inte så noga koll.
Folk har semester och andra är sjuka och jag hoppar in där det behövs. Och det behövs konstant. Och det är välkommet ekonomiskt eftersom jag ska ha 1 månads semester i augusti. Troligtvis.
Jag ska inte klaga, jag gillar mitt jobb och än så länge har jag inte gått in i den så berömda "väggen" även om vissa i min närhet är orolig för det. Men mitt kontrakt går ut den 31 juli och eftersom jag ska vara ledig så vill jag jobba så länge jag kan. 2 projektanställda får gå och 3 fast anställda får sparken. Då har ändå 3 st slutat på egen begäran också. Från 25 till 17 personal för nu anses projektet fungera.
Det kommer det nog inte att göra är jag rädd, men jag är inte kvar och får bevittna det i augusti och faktiskt, på ett sätt är jag glad för det.
Nu har jag dock fått 3 nya erbjudanden så arbetslös blir jag inte. Mitt problem är snarast att jag måste välja mellan 3 väldigt bra jobb och alla är inom internationellt stora företag.
De är också belägna i Köpenhamn. Vilket inte är så förvånande för mig som för andra.
Faktum är att ingen vill ha mig i Sverige. Jag duger inte. Där frågar man i princip efter akademisk examen för i stort sett vilket skitjobb som helst.
Sverige höll på att knäcka mig för 7 år sedan. När chefen på AF ringde mig, efter att jag varit där och registrerat mig, och sa att de inte kunde slösa resurser på mig för det fanns inte en chans att någon ville anställa mig. Så jag fick klara mig själv.
Det var ord och inga visor.Jag önskar att jag kunde komma ihåg hennes namn...Gudrun eller Gertrud någonting? Tror faktiskt jag skall söka rätt på henne i augusti när jag är ledig och har gott om tid.
Nu är ju jag den jag är. På gott och ont. Så efter första chocken när hon ringt då jag naturligtvis var jätteledsen, så blev jag heligt förbannad och tänkte att jag ska f'n ta mig visa dem.
Jag har ju ett hett temperament som bekant. Och jag visade henne, AF och alla andra med samma uppfattning.
Jag tog själv kontakt, via Posten och rekommenderade och personligt överlämnade brev, med 4 st företag i Kristianstad. 1 sa nej tack, 2 st svarade aldrig, men det 4:e ringde mig en kvart efter han mottagit mitt brev som gjort honom nyfiken ;O)
Michael Holma, dåvarande nummerupplysningen, vad hade jag varit utan dig? Du insåg att även om jag varit hemmafru länge, så fanns det en massa nyttigt innanför pannbenet på mig.
Tipset och Mickes namn fick jag av en kille som jag snackade med vid bardisken helt flyktigt på Harry´s i Kristianstad en kväll. Så det kan definitivt vara nyttigt att gå på puben ibland ;O)
Så jag fixade jobb själv. Jag är som den ryska souvenirdockan, den som är rund i bottnen och alltid reser sig på rätt köl igen hur mycket man än knuffar den?
Samma med mig, jag reser mig alltid upp igen.
Idag, med 6 års utlandserfarenhet bl a, borde jag vara "het" på arbetsmarknaden. Och det är jag, dock inte i gamla Svedala.
Jag fick ett samtal häromdagen på min mobil från UK. En agentur i England som hittat mitt cv på internet som vill att jag ska komma till Lancashire/UK och jobba igen. Svarade dock vänligt men bestämt nej tack.
Jag får dagligen via email 2-3 förfrågningar från Storbritannien om jag vill komma tillbaka dit och jobba.
För någon vecka sedan ringde de mig från Proffice i Tyskland med en förfrågan om jag var intresserad av att flytta till Munchen för de har ett väldigt bra jobb åt mig där.
Har inte tackat nej ännu, ska dock göra det. Jag är medveten om att mina tyska språkkunskaper haltar lite och att 6 månader i Tyskland skulle göra att jag blev mer eller mindre flytande på tyska språket också, men ändå. Jag vill inte.
Jag vill stanna hemma. Jag når mina barn inom ett par timmar om det skulle behövas.
Men visst är det konstigt? Jag har också via EURES, EU.s gemensamma hemsida för jobbsökanden där jag registrerade mig för 3-4 år sedan fått erbjudanden om jobb. Men ikke i Sverige.
Är Sverige verkligen så strångsynt som det görs gällande från vissa håll? Och vad beror det på att i Sverige kan företagen ha anställda som knappt kan uttrycka sig på engelska, även då det i flera fall är koncernspråket? Och att det accepteras i internationellt stora företag??
Nej, talesättet att man aldrig blir profet i sitt eget land stämmer så väl.
Det kan jag skriva under på.