Så har det gått en tid igen. Nu har man nått "reparationsåldern". Man får ont lite här och där, men kämpar på.
Åren passerar revy och jag förstår inte vad som sker egentligen.
Mer än att jag, som alla andra, blir äldre. Inte för att det gör mig något, det är det som är livet.
Some more time passed. It's a fact that I've reach the age when some "repairs" will be needed. I don't know how and everything that's happened during all this time but that is the fact.
What I do know is, like everyone else, that I'm getting older for each day but I can't say that it bothers me.
That's life.